Idag har jag en sån dag när inget e kul. Inget alls. Vill inte göra nåt. Tänker massa tankar som rullar vidare till massa andra tankar. Det hela beror nog till viss del av att jag känner mig sviken. Sviken av mig själv för att jag inte har ätit som jag borde, inte har motionerat nåt, inte skrivit upp vad och hur mycket jag har ätit.
Men så här är det alltid. Jag gör ett försök med vikten och kan vara duktig i flera veckor, ja till o med månader, i det här fallet. Men sen tröttnar jag på att inte få äta vad jag vill, när jag vill. Jag blir sur o deppig och tröstäter. Och sen glömmer jag helt enkelt bort att jag inte får äta vad jag vill. Kommer på mig själv när jag sitter o äter eller när jag redan ätit upp. Får dåligt samvete och tröstäter ännu mer. Jag har alltid haft den här konflikten med mig själv. "Äta vad jag vill och skita i vikten" eller "Jag vill inget hellre än att bli smal".

Jag hade lovat mig själv att inte äta nåt godis, inte dricka läsk och inte äta utemat denna veckan. Men det sprack redan igår.

Idag fick jag till o med sluta tidigare så jag borde vara glad. Jag gick bort till min favvorestaurang, en pytteliten mexikansk historia, för att käka lunch. Åhhh vad jag gillar deras mat... Mmmmmm.
De har haft stängt hela sommaren och skulle ha stängt på hösten också. Men jag tänkte att nu måste det ju vara vinter så nu har de öppet. Men Näääääääääää. Inte ska Nenny få njuta av sin favvomat inte. Det är tydligen fortfarande höst... Bah. Så jag köpte en baguette på Grafitti Cafe. Den var inte god. Det var inte god smak på den och den var absolut inte god när jag var så inställd på mexikanskt. *Mutter*

Men jag ger inte upp. Jag tog bara ett litet steg bakåt. Jag har fortfarande sikte på målet. Lite hinder på vägen får man väl räkna med antar jag.